När det kommer till skidbindningar finns det många olika varianter. En del av dem fungerar bara med en typ av pjäxor, medan andra kan fungera med flera olika typer. I den här texten går jag igenom de olika typerna av bindningar som finns på marknaden, och vad de passar och inte passar till.
Har du googlat efter ”skillnader mellan skidbindningar” och hamnat på den här sidan? Eller är du en regelbunden besökare på den här sajten, som har klickat dig in på den här sidan? I vilket fall hoppas jag att den här texten ska ge svar på de frågor du kan ha. Det är nämligen inte helt lätt att navigera bland utbudet av olika typer av bindningar, och användningsområden.
Det första man bör känna till är att olika typer av bindningar har utvecklats för olika typer av skidor, och för olika typer av skidåkning. Slalombindningar, som utvecklats för utförsåkning, finns bara i en variant, även om det här är en sanning med modifikation, jag återkommer till det. En viktig faktor, som skiljer sig åt mellan olika slalombindningar, är om de kan släppa. Det är en säkerhetsåtgärd som minskar risken för skador vid en vurpa. Hur mycket kraft (vridmoment) som krävs för att bindningen ska släppa går att ställa in. Be gärna om hjälp i affären så att detta anpassas efter din kroppsvikt.
Alpin bindning
En speciell typ av slalombindningar, som blivit populär även i Sverige de senaste åren, är den s.k. alpina turbindningen eller randonéebindningen, som är utvecklad för toppturer. Detta är skidturer där man tar sig upp på ett snöklätt berg med skidor på fötterna för att sedan åka nedför det. För detta har man utvecklat bindningar som liknar slalombindningar, men där det går att lossa hälen för att kunna ta sig upp. Sedan fäster man hälen inför turen nedför, och tar sig ned precis som när man åker slalom off-pist. Skidorna behöver dock utrustas med stighudar för färden uppför, och de har inte de egenskaper som vanliga turskidor har.
Från kabelbindning till säkrare varianter
Den mest klassiska formen av bindning är kabelbindningen, där en metallkabel löper runt hälen på pjäxan, vanligen i ett spår i klacken, och tvingar in den främre delen av pjäxan, där den hålls på plats av en metallkonstruktion. Konstruktionen kan inte släppa av sig själv, vilket gör att risken för skador är stor. Skidor med den här typen av bindning säljs inte idag, men många använder fortfarande skidor med kabelbindning.
Kabelbindningen ersattes av Nordic Norm, som ursprungligen kallades Rottefella, vilket betyder råttfälla på norska. Skaparen var den norske ingenjören och uppfinnaren Bror With, och bindningen dominerade inom längdskidåkning i mer än ett halvt sekel. Bindningen är lätt att känna igen, då den har tre piggar som sticker upp och som fäster i tre hål på undersidan av pjäxans sula. Framkanten av sulan är 75 millimeter bred.
Namnet Rottefella förknippas idag kanske främst med standarden New Nordic Norm, som har utvecklats av det företag som With grundade. Där finns en tvärgående stång på undersidan av sula som fästs i bindningen. Även Salomons konkurrerande system SNS fungerar på samma sätt.
Om du även åker långfärdsskridskor, och vill kunna använda samma pjäxor både till skidorna och till skridskorna, bör du välja bindningar som finns både till skidor och skridskor. Många skridskor kan utrustas med SNS- eller NNN-bindningar.